3D-tekniken har i det närmaste blivit vardagsmat på biografer idag. De flesta blockbusters som Hollywood producerar släpps i 3D-versioner – allt från actionrullar som Mad Max: Fury Road till episka dramer som The Hobbit.
Att filmen visas i 3D betyder kort och gott att man försöker ge tittaren ett intryck av djup. Det sker genom att olika bilder visas för höger och vänster öga. 3D kan tyckas vara något av en nymodighet men 3D-filmer har faktiskt visats sedan 50-talet. Tekniken har dock förändrats ganska rejält sedan dess. En av de tidigaste 3D-filmerna var den amerikanska skräckfilmen House of Wax (eller Vaxkabinettet på svenska) som kom ut 1953. Den regisserades av André de Toth som inte själv kunde se filmen i 3D då han förlorat ett öga som ung.
Den vanligaste tekniken idag kallas Real D Cinema. I denna används bara en projektor med ett filter. Filtret polariserar varannan bild på olika sätt. Däremot kan denna teknik inte visa olika bilder för häger och vänster öga samtidigt. Detta löses då genom att bilderna visas snabbare och flera gånger för samma öga i omlott med bilden för det andra ögat. Ögat luras då att tro att den ser båda bilderna samtidigt.